att missta ett djur ! Mamma ringde mig på jobbet och sa att Lillan inte va bra. Nu har det hänt ett antal gånger så tog det inte så hårt utan lovade komma förbi påväg hem. Lillan hade en mycket svullen mage o jag ringde vetten o fick komma dirrekt. Hon va inte allmänpåverkad men min känsla va inte bra. Mamma ville inte följa med, åkte ner o det togs ultra. Buken va full av vatten. Lever prov togs o dom va katastrofala. Skulle ligga på 2-3 men va 30. Att i den stunden inse att det bästa för henne va att få somna och jag va tvungen att ringa min 84 åriga mamma o säga att hennes livskamrat borde få somna va inte kul! Mammas sällskap o tröst sedan pappa gick bort skulle inte komma hem igen. Gråtande ringer jag mamma o berättar. Hon bröt ihop och jag kände mig SÅ jäkla maktlös. Vi kom fram till att Lillan skulle få somna. Att sedan sitta där med henne i knät och känna livet rinna ur henne va så fruktansvärt!! Hon va lugn och trygg i min famn och det kändes som rätta beslutet. Min syster slöt upp och vi åkte till mamma för att trösta. Att se mammas sorg va nog det jobbigaste av allt. Vi pratade och jag plockade bort alla Lillans saker. Ville ha med mamma hem för att hon skulle slippa vara ensam men hon ville inte. Tårarna slutar inte rinna och jag vill inte gå och lägga mig för jag vet vad jag kommer ha för bilder i hjärnan. Det är så fruktansvärt smärtsamt!!!!! Vila i frid lilla gumman !!! Nu är det bara att försöka plocka upp spillrorna av min stackars mamma som är totalt ensam! Tänkte om hon skulle få låna någon av mina cockrar men beslöt att det hjälper inte för det är inte hennes älskade Lillan. Dom fick 6 år lyckliga år ihop.